Den optimala ”läroenheten” på planeten anser jag vara det lilla barnet. Med stort mod och helt utan hämningar kastar hon sig ut i livet. I stort sett varje situation hon ställs inför är ett nytt lärande. Helt utan prestige och rädsla för att misslyckas prövar, testar och försöker hon tills hon lär sig. Hon ber om feedback, trots att hon inte ens kan prata genom att titta på sina föräldrar och vädja om handledning. Ibland blir frustrationen för stor och då lämnar hon uppgiften för en annan. När motivationen kommit tillbaka prövar hon igen och igen och igen.
Lärandet hos det lilla barnet är enormt. Inte bara genom rent fysiska övningar utan också genom att greppa det sammanhang som hon befinner sig i. Språk, motorik, samspel med andra, orientering och allt annat som behövs för att i slutändan utvecklas till en egen individ som fungerar i mängder av olika sammanhang.
På vägen händer dock något. Först börjar mamma och pappa förse henne med förbud och ramar. Troligtvis i all välmening men i barnets värld kommer detta naturligtvis begränsa möjligheterna till lärande. Hennes syskon kommer också inskränka henne på en massa olika sätt. Genom rangordning kommer hon få veta sin ”plats” och kanske också få förklarat för sig vad hon inte kan eller vad hon är för liten för att göra. Barnet lär genom vad andra förklarar. Vissa barn sporras att göra motsatsen och andra accepterar och håller sig till den sanning som andra levererar.
Sedan kommer tävlingen in i bilden. Att mäta sig med andra blir ett sätt att visa vad hon kan och hur duktig hon är i förhållande till andra. Rädslan att göra fel eller inte passa in smyger sig på och börjar begränsa barnets vilja att testa för att lära. Vissa barn struntar hellre i att testa något nytt än att utsätta sig för den risk det innebär att framstå som dålig inför sina kompisar.
Sakta men säkert bygger vi in en massa begränsningar i vår lärandeoptimerade hjärna. Hur många har till exempel inte fått höra att det krävs talang för att lyckas. Hur många har inte begränsats i sitt prövande och lärande genom att höra att de saknar just talang.
Min tes är att vi måste satsa mer kraft i undervisningssituationen på att identifiera hinder för lärande. Att vara ledare är att undanröja hinder och skapa absoluta bästa förutsättningar för lärosituationen. När hindren rivs uppstår magi. När hindren rivs kan vi hitta tillbaka till det lilla barnet som både vågar, vill utforska och testa sig fram.