I vår iver att mäta allt…

Otroligt inspirerad av att ha läst Jonna Bornemarks bok, -De omätbaras renässans. Jag brottas periodvis med kravet på att kunna mäta och förklara allt vi gör. I min yrkesroll får jag ofta uppgiften att utvärdera övningar eller händelser då en krisledningsgrupp behövt agera. I min tidigare roll som instruktör förväntades jag också ge feedback på övade personers agerande i olika situationer. Ju mer som kan mätas desto bättre, eller?

Boken -De omätbaras renässans, beskriver på ett inspirerande sätt olika filosofiska ansatser som lagt grunden till de förklaringar vi har av verkligheten idag. Jonna resonerar kring hur olika synsätt så lång tillbaka som 1500-talet format vår kulturs syn på hur världen är ordnad. En otroligt tankeväckande process drog i alla fall igång i min hjärna när jag fick lite perspektiv på denna fråga.

Jag har själv ofta funderat över just att mäta prestationer av olika slag. både på individ-, grupp- och verksamhetsnivå. I vissa fall är det hur enkelt som helst. Jag brukar kalla fenomenet ”för ögat uppenbart”. Vi kanske har kommit överens om att göra på ett visst sätt och då är det naturligtvis enkelt att följa upp om vi gjorde det eller inte. Ett mål, en indikator och en utvärderare kommer kunna svara ja eller nej på en fråga som vi tycker är viktig.

Om vi mäter kvalitét kopplat till ”det som är för ögat uppenbart” är risken dock stor att vi missar många nyanser och bottnar som skapar helheten. Det blir då lätt att vi plockar ur dessa detaljer ur sitt sammanhang och påstår att vi lyckas om vi kan checka av det mot vår lista på indikatorer.

På samma sätt beskriver Jonna att vi gör helt absurda mätningar när man inom hemtjänsten till exempel kopplar kvalitét till att en vårdtagare skall duscha x antal minuter i veckan. Kanske var vårdtagaren i större behov av ett samtal än av en dusch men denna dimension av vården går inte att mäta på samma sätt. Risken är att vi anser att kvalitén ej varit god trots att den i verkligheten varit det. På samma sätt kan man naturligtvis vända på argumenten också. En person som inte alls bryr sig om att lyssna på vårdnadstagaren ser till att i alla fall genomföra den mätbara duschen. Är det ett uttryck för god kvalité? Sjävklart inser vi att denna förklaringsmodell haltar.

Den andra funderingen kopplat till kvalité är att flera saker inte låter sig mätas så enkelt som man önskar när man bedömer en förmåga. Som jag skrev tidigare är vissa saker förhållandevis enkla att mäta även om de inte alltid är ett uttryck för ett helhetsbegrepp för att se hur bra vi är eller vilka brister vi har. Andra saker kräver mycket analys för att inte lura sig av varför det blir på det ena eller andra sättet. Behovet av att gå till botten med vissa frågor och utreda rotorsak är ofta helt nödvändigt när det kommer till bedömningar kopplat till komplexa frågeställningar. Ett typisk sådant exempel är efter en händelse att bedöma hur bra beslut som fattades. Om besluten varit dåliga i förhållande till den situation man hade att hantera dras ibland slutsatsen att själva besluten var felaktiga. Om besluten fattades på en felaktig lägesbild kan det dock förhålla sig så att besluten var bra och korrekta, givet att lägesbilden bättre hade överensstämt med verkligheten. Det är således inte personens förmåga att fatta bra beslut det varit fel på utan förmågan att inhämta och skapa en bra lägesbild som beslutsunderlag.

Det är också så att allt inte heller låter sig förklaras. Med kloka resonemang baserat på både teori och erfarenhet behöver vi ibland ge ”vår bästa gissning”. Vi får ta det för vad det är men risken är att vi lurar oss själva om vi med säkerhet förklarar hur ett komplext problem borde ha hanterats. Ödmjukhet inför det som är svårt att förklara borde vara en självklarhet för alla tänkande människor. Det faktum att vi inte kan förklara var rymden tar slut eller hur medvetandet skall definieras innebär att det alltid finns dimensioner i vår värld som inte fullt ut går att förklara. Detta resonemang är inte oviktigt och tåls att fundera både en och två gånger på.

Att skapa just indikatorer på vad som är bra och mindre bra är dock ett viktigt arbete för en utvärderare. Risken är ju annars stor att bedömningarna kommer variera alltför mycket mellan de som bedömer. I samma arbete som man skapar dessa indikatorer tycker jag det är på sin plats att också försöka uppfatta vad som kommer vara svårt att bedöma utifrån färdiga utvärderingsfrågor. Vad är det som inte kan förklaras i mätbara frågeställningar? Dessa fenomen skall vi inte undvika att utvärdera men det behöver ske på ett annat sätt än vad vi idag är vana vid.

Min slutsats efter att ha läst boken -De omätbaras renässans, är att det finns faror i att tro att världen går att bryta ner i en massa mätbara enheter och genom att mäta dessa får vi svar på så stora frågor som huruvida det vi gör håller hög kvalitét eller inte. Så fort det kommer till att vårda människor, fatta svåra beslut i komplexa situationer, samarbeta mm behöver vi också andra förklaringsmodeller. Jag känner mig stärkt i denna uppfattning och tror detta är en fråga vi behöver arbeta mer med inom många olika verksamheter. Inte minst bland oss som ofta utvärderar komplexa skeenden i både övning och verklighet.

Jag diskuterar gärna frågan vidare. Är du intresserad av frågeställningen kan jag varmt rekommendera att läsa boken.