Vi anser att det är hög tid att börja diskutera användandet av ordet kris kopplat till ledning. För det första är ordet starkt negativt laddat och för det andra känns det som att vi ofta måste stå på randen till ett världskrig för att förklara att vi befinner oss i kris, och därmed vidta relevanta åtgärder.
Ibland fastnar vi i den klassiska bilden av kris som något som kommer plötsligt och som förvandlar vår vardag till något svårmanövrerat och oklart. Ett terrorattentat, en stor brand eller varför inte ett totalt IT haveri. Ur ett krisledningsperspektiv är dessa händelser tacksamma eftersom de är lätta att identifiera och ofta kräver stora men konkreta insatser. Så långt funkar begreppet bra och fyller ett syfte.
När vi däremot börjar prata om ansträngning eller belastning är det svårare att se behov av att leda på annat sätt än i vardagen. ”Så här är det ofta hos oss” eller ”vi är vana att hantera detta” får vi ofta höra. Man har helt enkelt börjat betrakta påfrestningen som ett naturligt inslag i sin dagliga verksamhet. Dessa ansträngningar är man inte lika benägen att kalla för kris och således kommer man heller inte att organisera sig för att på ett effektivt och snabbt sätt hantera dem. Den typen av ledning skiljer sig inte från det vi kallar krisledning. Symtomen i verksamheten kan ofta vara desamma men orsakerna till dem är mer diffusa och svåridentifierade.
Organisationer behöver vara motståndskraftiga för att hantera det som stör det vitala. Istället för att bedöma om det är kris eller inte kris behöver vi indikatorer på när verksamheten är under ansträngning och därmed skapa en förmåga att snabbt vidta relevanta åtgärder. Lyckas vi inte upptäcka att vi är ansträngda är risken stor att vi jobbar på och hoppas att allt löser sig. Det gör det oftast, men till vilket pris? Vår poäng är att ifrågasätta om sättet vi möter ansträngningen på – oavsett vilken det är – dels är den mest effektiva samt dels är ett val vi själva gjort eller om vi bara reaktivt förhållit oss till situationen?
Var vill komma med detta resonemang? Egentligen vill vi bara slå ett slag för två viktiga frågor:
- Har vi tillräckligt bra lägesbild i vardagen för att i ett tidigt skede fånga upp avvikelser som kan påverka våra vitala processer?
- Är det dags att sudda ut begreppet krisledning för att på ett mer odramatiskt sätt vara beredda att justera ledningen av vår verksamhet när vi ser ett behov?