Det var en regnig höst i norra Italien. En av mina första tjänsteresor som nybliven insatspolis från Sverige. Jag stod i en fuktig källare i ett skjuthus och iakttog alla rutinerade operatörer från samtliga Europas specialenheter. Själv var jag en gröngöling. Knappt fyllda 30 år stod jag sida mot sida med gruppchefer från enheter jag bara läst om i böcker.
Det var särskilt en person som kom att göra intryck på mig. Han kom från London och pratade på den mest dialektala engelskan jag någonsin lyssnat till. Det saknades en tand i munnen och tvärs över hela ansiktet hade han ett ärr som var svårt att sluta titta på.
Han hade över 30 års erfarenhet och jag hade tusen frågor till honom. Vi kom att prata om hans tid på enheten och vad han önskade att han vetat som ung. Fanns det några tips för att ”gena” i kurvan lite och lära sig av alla hans misstag och framgångar under åren?
Inte minst var jag intresserad av om det gick att konkretisera några generella principer för att lyckas när det verkligen gäller. Han tittade på mig och sa att det gjorde det visst. Så många nya fokuserar på så mycket oviktigt. Vilka handskar som är de bästa, vilken utrustning som är bättre än någon annan eller om man ska ha sin radio på höger eller vänster sida i sin utrustningsväst.
Glöm allt trams och fundera på det som är absolut viktigast. Bli bäst på just det och det räcker otroligt långt. Han drog en parallell till fotboll också och sa att ingen kommer kunna spela i Premier League bara för att den har rätt skor och shorts. Däremot kan en duktig spelare göra en bra match trots dåliga skor och utrustning i övrigt. Jag gillade hans sätt att tänka. Det är människan som kommer göra jobbet. En individs förmåga att hantera sin stress, fatta kloka beslut och vara skicklig på sitt hantverk.
Flera år efter detta möte blev jag ansvarig för en grundutbildning för våra nya operatörer. Tillsammans med mina instruktörskollegor valde vi att starta utbildningen på ett nytt sätt. Under utbildningens tre första månader fick våra nya elever endast en skyddsväst, en radio och en pistol. Detta för att manifestera att det är människan och inte sakerna som kommer fälla avgörandet i en svår situation. Vi övade beslutsfattande, pratade värderingar, tränade taktik och så kämpade vi på under utbildningen. Grundträning och åter grundträning var vårt sätt att bygga de bästa operatörerna. Fokus på det viktigaste helt enkelt.
Vad har denna insikt medfört för värde idag när jag till stor del arbetar med utveckling av digitala stöd för krisledning kan man ju undra? Likheterna är faktiskt mer slående än man kanske tror vid en första tanke. Det handlar inte om att lägga till saker som ”kan vara bra att ha”. Det handlar om att fokusera på det viktigaste.
När vi utvecklade vårt ledningssystem försökte vi direkt fundera över vad som är helt nödvändigt och vad som bara är ”nice to have”. Tillbaka till grunderna helt enkelt. Digitaliseringen kan så lätt leda oss bort från det viktiga och göra att vi förlorar vårt fokus som vi måste bibehålla när vi hanterar en kris. Jag har själv jobbat i system som jag varit tvungen att stänga av för att för mycket kraft gått till att hantera själva systemet snarare än att leda min verksamhet.
Digitala stöd är en viktig del för att hantera kriser nu och i framtiden. De skall vara precisa och inte innehålla något tjafs för att citera min gamle brittiska vän. Vi människor kommer fortfarande göra jobbet när det kommer till ledning av svåra händelser. Våra digitala stöd skall bara vara just stöd. Enkelhet kommer vinna över det komplicerade när verkligheten tränger sig på.
Hur tänker du när det kommer till digitala stöd?