Jag har nu maniskt följt ”The real House of Cards” i över ett års tid och tänkte dela med mig av några reflektioner kopplat till Vita husets kommunikativa krishantering.
Det första jag brukar göra när jag pratar kris är dock att fundera en stund kring själva definitionen. Frågan är om den amerikanska administrationen befinner sig i kris eller om man har läget under kontroll. Stabschef John Kelly har nog inte svårt att få dagarna att gå i alla fall. Den som ytterst ändå får klä skott för alla händelser är pressekreterare Sarah Huckabee Sanders.
Vad som händer just nu i USA är en intressant ny era för krishantering ur ett kommunikativt perspektiv. Ett roligt inlägg på Twitter beskrev Vita husets mediastrategi på följande sätt:
- Det är inte sant
- Om det är bevisat så var det inte vi
- Om det var vi så var det inte så allvarligt
- Var det allvarligt? Men titta vad de gjorde…
Alternativet till denna ganska aggressiva kommunikation vore ju att ”pudla”. En avväpnande manöver som visat sig framgångsrik i många sammanhang. I detta fall ser jag två förklaringar till varför pudeln inte används. För det första att det förutsätter att man de facto erkänner att ett misstag begåtts och på riktigt menar att det blev fel. För det andra tror jag att just det beteendet skulle uppfattas som ett tecken på svaghet och sårbarhet, något denna administration inte ser som direkt meriterande. Om man inte kan erkänna och stå för det man gjort kvarstår inte mycket än att neka eller gå till motattack.
Så långt jag kan minnas har politiker alltid varit hårt granskade. En Toblerone inköpt med fel kreditkort eller obetald tv-licens har lett till en och annan fått lämna sina uppdrag. Ibland helt rätt och vid något tillfälle kanske lite väl hårt drev utifrån någon slags proportionalitetsprincip.
Om detta nya sätt att kommunikativt hantera kriser är det nya normala inom ramen för en demokrati är jag rädd att något mycket farligt är på väg att ske. Om vi blir avtrubbade och köper detta sätt att ta sig an kriser är förtroendet snart förbrukat. Att uppriktigt stå upp för vad man har gjort och försvara det eller be om ursäkt är så otroligt viktigt för att bibehålla förtroende. Det finns ett gammalt danskt ordspråk som säger: det är bättre att sota för sanningen än att lyckas i lögner.
Är detta något vi ska vänja oss vid? Kan vi förvänta oss att denna media-strategi kommer smyga sig in även i Sverige eller är vi förskonade?