”Jag ville skriva ett kortare brev, men jag hade inte tid”. Flera kända personer gör anspråk på detta citat men vem som först skrev det spelar mindre roll. Innebörden av citatet är det viktigaste. Nu har jag arbetat i det civila inom området krisledning i snart 3 år och jag slås allt oftare av hur vi komplicerar och försvårar för oss när det kommer till att formulera våra planer i dokument.
Anledningen till att ämnet krisledning blivit så opedagogiskt och krångligt tror jag har sin grund i flera orsaker:
- Det är lönsamt att komplicera ämnesområden. Ju mer komplicerat ett ämne är desto mer kommer företag vara i behov av extern rådgivning och konsultation.
- Att förstå krisledning på djupet är komplicerat. Det innebär dock inte att man som användare måste förstå det utifrån samma perspektiv. Ju enklare miljöer och krisplaner vi krisledningskonsulter kan producera desto lättare blir de att tillämpa i praktiken.
- När man formulerar planer för kris vill man säkerställa att man inte missat något. Att sitta i lugn och ro och tänka igenom allt viktigt känns bra och listorna på åtgärder som ska göras vid kris blir längre än barnens önskelista till jul. Detta sker ofta i all välmening men försvårar vår förmåga att prioritera när det blir stressigt.
- Vi har för lite tid att öva vilket medför att vi vill att allt ska stå i planen. Skriften blir någon slags kompensation för vår bristande övningstid. Hellre en ”halv-dålig” plan men en samövad grupp om ni frågar mig.
- Vi är inte tillräckligt vana att arbeta med bilder i våra planer. Tråkiga långa stycken med text och listor som försöker förklara saker hade kunnat beskrivas på ett enklare sätt med bilder.
Vi i branschen har alla ett ansvar att skapa de allra bästa förutsättningarna för våra uppdragsgivare att manövrera i krisen. Frågan är om vi inte skall börja tänka utanför boxen och utmana komplexiteten i detta ämne.
Det är bara i begränsningen, i förmågan att sovra som mästerskapet inträder.